Apropå det växande kontrollsamhället; där allt detaljstyrs och ska kontrolleras in absurdum. Ett par talande aktuella exempel är regelverken som Försäkringskassan ska arbeta efter. Som det dokument vad gäller vilka sjukdomar som ska ge rätt till sjukskrivning, och den 91-sidiga lista där handikappade ska redogöra för minsta detalj i sitt privatliv för att man ska kontrollera om de verkligen behöver hjälp av personliga assistenter.
Jag börjar undra vad som är den avgörande skillnaden mellan ”moderatpolitiskt” sinnelag (menar med detta hur så många, företrädesvis i den blå delen av det politiska spektrat, verkar tänka och agera på) och andra människors tankesätt. Kan det vara den avgörande rädsla och ängslan man så ofta ser uttryck för?
Jag menar det här att så överängsligt bevaka minsta risk för att ens ett par ören av det som de betraktar som sina pengar, skulle kunna användas till något som skulle vara bra för någon annan;
[gnällig-fyraåringsröst ON] …det är ju min peng! [gnällröst OFF]
Och för att försöka stilla denna ängslan och oro, bygger man upp överdimensionerade kontrollsystem för att man vill vara ”säker” på att ingen utnyttjar den minsta del av ”min peng” som kanske inte hade behövts. (Även fast pengen i detta läge övergått till att vara vår allmänna egendom, som ska användas till våra gemensamma behov i samhället, så känner de så starkt att ”men, det ÄR min peng!”)
Men när denna ängslan och rädsla bara blir en felriktad millimeterrättvisa? När man bygger kontrollsystem som det kostar mångfalt mer att driva än vad den ursprungliga lilla pengen ens var värd? Och på vägen kränker människors rätt till ens tillstymmelse till privatliv?
Då har man ju solklart passerat både gränsen för vad som är moraliskt/etiskt godtagbart, och vad som är ekonomiskt/rationellt berättigat.
Och dessa kontrollsystem har då kanske i själva verket byggts upp nästan bara för att stilla rädslan hos det lilla barnet inuti en del vuxna människor, rädslan för att bli ”orättvist” behandlat. Orättvist då på liknande sätt som i ett snävt fyraåringsperspektiv.
Jag är ingen fan av grova generaliseringar, och påstår inte på något sätt att andra grupper saknar symptom på detta sätt att se på till exempel skattemedel och hur man använder dom. Men jag tycker att man ser mer av detta synsätt bland ”de blå”. Det är ganska så påfallande i en hel del kommentarer till texter och nyheter man läser på tidningssajter och bloggar. Ni har säkert alla sett den typen, som verkar ha så svårt att se ett större perspektiv: -”Varför ska jag betala för att dom ska få något?” (sjukvård, sjukersättning, hjälp av olika slag, eller vad det vara månde…)
Är det bara trångsynt vuxen egoism som tittar fram? Eller kan det vara små rädda, inre barn, som talar?
Silvertörne 